”Aldrig förr har ett infinitesimalt ögonblick känts så långt”

Visst vore det härligt om lite fler matematiska uttryck kom in i skönlitteraturen… Eller kanske tvärtom, att de matematiska ämnena utnyttjade sig bättre av den rika ordskatt som svenskan ändå har. Att nyttja komplicerade uttryck och idiom skänker bara värde om de används på ett för ändamålet tilltalande sätt, mao. ordens intrisikala värden får inte överskugga textens möjlighet att tydas av de läsare den riktas till.

Så var det sagt, nu till lite av det som hänt sen sist. Det är ju ett tag sen nu och jag har hunnit med både det ena och det tredje, men det fjärde tar jag just nu en paus från.

Jag börjar med lördagen den 8/3 som började strax efter fredagskvällen som jag tillbringade på +20 på EFS. Där pratade vi om krig i GT (gamla testamentet), åtminstone ett av dem, intagandet av Jeriko. Ett av få anfallskrig i GT. Jag skulle kunna skriva mycket mer om det samtalet men väljer att hålla det kort här och nu. Efter sedvanligt fika och samtalande, gick de av oss som var kvar till Pingstkyrkan där det var grillning. Tyvärr, bl a pga begynnande huvudvärk, stannade jag inte särskilt länge utan begav mig, i sällskap med några goda vänner, hemåt mot Porsön. Dum som man är så startade jag ju datorn när jag väl kommit hem och chattade lite grann, så klockan hann väl bli tre innan jag var i sängen..

Så fick ni en liten utläggning om fredagen som jag inta alls tänkt ta med, men men..

I alla fall. På lördagen var det soul/gospel-konsert i Klöverträsk och i god tid och en v50 begav vi oss dit. Då vi var en halvtimma tidiga gick vi en sväng ner till centrum och tillbaka (Den meningen fick Klövern att kännas betydligt större än det är, åtminstone stadsplaneringsmässigt=)

Nu kommer jag inte ihåg vad de båda sångarna hette, men de var ”grymt” duktiga. Vilket också var fallet med kompbandet från Piteå. En riktigt bra konsert som verkligen var värt sitt obefintliga inträde. Efter fika och prat och umgänge och en omgång biljard var det dags att styra kosan hemåt. 01.20 söndag morgon kom jag innanför dörren och dum som vanligt startade jag datorn. Jag var dock inte ute så länge denna gång utan låg i min säng kring 02.00.

05.30 ringde min väckarklocka, men jag lyckades inte ta mig upp innan 05.45. Rena vansinnet att ställa klockan den tiden på en söndag, eller vilken dag som helst tänker ni nu, men det hade en anledning. Efter en hyfsat stadig frukost packade jag lite ombyte och skridskor i min ryggsäck och cyklade ner till Pontushallen. Redan då föll det spridda regndroppar i vinden. Klockan 07.00 steg jag på en dragspelsbuss (ett tag sen man åkte/såg sådana senast) för vidare transport till Nolia i Piteå. Klockan nio gick starten för det andra, årliga, Bothnialoppet och vädret hade inte blivit bättre. Efter de första tre kilometerna, när banan bytte riktning, fick vi först känna på Motvinden. Denna naturens vilda och otämjda kraft som i kampen mot mänskligheten hittills stått obesegrad. Kombination med regnet gjorde att vi redan vid första vätskekontrollen var till hälften genomblöta och med lätthet kunde krama vatten ur handskarna. Då var det bara 5 mil kvar då.

På slingan tillbaka fick vi, istället för en kraftig sidvind, Motvinden oss skrattande rakt i ansiktet. Redan här, vid 15 kilometer, kom åkarna i elitklassen susande förbi oss, inne på sina andra varv. Andra åkare såg ut att vara ännu mer plågade än vi och segerkänslan när vi passerade var kanske inte den största, men åtminstone något =). Jag kan inte säga att jag kände mig särskilt trött här, men visst tog det emot i vinden. Dock kände jag en viss lättnad när vi närmade oss en sväng av banan som tog oss in i Medvindens förlovade land. Ack denna ljuvliga Medvind som alltid stått mänskligheten till gagn i både vått och torrt, som hjälpt hungriga sjöfarare hem till en väntande hamn och förhoppningsvis även famn. De kilometer som nu följde var en ren dröm, långa skär på en fin bana, jag behövde inte ens använda stavarna. Inte ens den sista kilometern in mot vätskekontroll 2 kunde få mig på dåligt humör. Aldrig har blåbärssoppa och kanelbulle smakat så gott. Den första kilometern från vätskekontrollen gick även den i Medvindens tecken men därefter kom vi åter in i Motvindens förvridna värld. Den skulle visa sig vara de sju kilometerna som var kvar innan vi fullgjort det första varvet.

Någonstans under denna sista sträcka in mot mål växte beslutet fram, beslutet att avsluta medan vi fortfarande låg på ”topp” och hade ”roligt”, och liksom 300 andra av de 480 startande klev vi av banan efter bara ett av två varv. Vilken känsla att kliva in i duscharna och torka där i strålarna av varmvatten. Det tog flera dagar för mina pjäxor att torka, och då låg de ändå på elementet hela tiden, så blött var det. =) Men jag ångrar ingenting av mitt äventyr och kommer att ställa upp även nästa år om jag befinner mig i trakterna.

Veckan efter mandomsprovet jag aldrig fullföljde tillbringade jag i modellabbet på skolan där jag färdigställde mitt ”superstrykjärn”. Jag är väldigt nöjd med resultatet även om det finns några, knappt märkbara, skavanker.

Förra helgen var väl inte så händelserik, hade lite känningar av en förkylning som dock aldrig bröt ut och denna vecka har jag ägnat åt intensiva hållfasthetsstudier, dock inte tillräckligt intensiva. I och för sig mitt eget fel som inte pluggade när jag hade gott om tid på mig. Pucko! (jag alltså, inte du som läser) Tentan är på onsdag och vi får se om jag klarar den. På ett sätt vore det bättre om jag inte klarade den än att jag knappt klarar den, för då skulle jag kunna skriva ett mycket bättre resultat på omtentan. Men men…

Det var allt för den här gången.

Glad påsk och tänk på vad den står för !

Mae råkes!

Je orsk int

Je gjett saej som de e: Je orsk int skriv allht på jamska. Så de kom å bli så att je skriv på jamska nårr je e på humör för da, å på svenska nårr je e på da humöre. Så e de!

Det har gått ett tag sen min senaste post, mest beroende på brist på inspiration och lust samt ett begynnande msröj-beroende . Men nu, efter många om och men, är jag tillbaka :) Jag vet att det inte är så många som saknat mig eftersom det förutom mig bara är en enda person som vet om att den här bloggen existerar. Och jag skulle inte tro att hon läser den särskilt ofta heller, men det gör inte så mycket för det jag skriver är ändå inte så intressant.

Men, men. Något av det som hänt sen sist:

Jag har kommit lite längre på min strykjärnsdesign och känner mig ganska nöjd med lermodellen. Nu är det bara att fundera på lite färgsättning och i morgon börjar jag med den slutliga modellen i polyuretanskum. Hållfasthetsläran känns lite tyngre just nu, åtminstone när jag ska räkna själv. Att hänga med på föreläsningarna är inga problem men jag känner av att jag inte hållit mig i fas med räkneuppgifterna. Men det är som man säger, synden straffar sig själv, jag tänker inte skylla på nån annan än mig själv.

Jag var i Kåbdalis förra söndagen och åkte skidor i det ”fina” vädret, snålblåst och snö, precis som det ska vara. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, och jag frös inte det minsta. Alltså var vädret bra :) Vi åkte dit fem stycken i en gammal Saab 900 och körde bara av vägen en gång =) Jag brukar, dum som jag är, säga att en skiddag bara räknas om man kraschat minst en gång. Så det gjorde jag. Det var lite svårare att åka med bara ett glas i glasögonen efteråt men jag lagade dem när jag kom hem sen, jag blir nästan lite imponerad av hur mycket stryk de egentligen tål. Det är ju inte första gången jag är hårdhänt mot dem. Hur som helst så var det en kul dag.

I går var jag (och femtio-sextio andra totalt) på skoterdag i Klöverträsk. Vi for dit i ovan nämnda bil (bara fyra, inte alla femtio-sextio) och anlände ungefär kvart i tolv, snart började skotrarna anlända i en aldrig sinande ström. Så gjorde även folket (de andra fyrtiosex-femtiosex) och efter ett tag gick färden iväg till en närbelägen sjö. Där serverades hamburgare inne i en stor träkåta, och utanför roade vi oss med klassiska lekar som att brottas i snön och herren på täppan. Skillnaden mellan dessa två är hårfin, men den finns, jag lovar! Efter den avslutande andakten stressade vi tillbaka till Luleå i den überschnella (eller inte) Saaben för att hinna till Elimkyrkan i Gammelstad där vi senare hade konsert med kören.

Konserten var riktigt kul :D, men rösten fick ta lite stryk (som vanligt, så jag är van men bryr mig inte riktigt) och nu ikväll stod halva kören i garderoben på Kulturens Hus och hängde in kläder från alla dem som lyssnade på Björn Skifs konsert. Vi fick smita in och lyssna lite på konserten om vi ville, men vi hade rätt roligt utanför konsertsalen så mesta tiden underhöll vi varandra istället :)

Det var allt för den här gången

Mae råkes =)